Ett foto i timmen, onsdag 14/2 2007.

[08:32] Den där rosa tingesten skriker på mig tills jag vaknar. Den följer kanske inte riktigt min policy på organiserad religion, men ett ALLAAAAAH AAAAAKHBAR är fruktansvärt effektivt som väckningsmetod.

[09:39] På väg till läkartid. Missar tunnelbanan och får vänta i elva jävla minuter. Jippi.

[10:37] Färdig hos läkaren. Våning 6 yo!

[11:33] Kommer hem. Max ligger I soffan. Knäpphund.

[12:42] Fixar med bloggen. Hämndaddar Bacillen till min blogroll.

[13:30] IRC:ar och tittar på storslalom.

[14:33] Storstädning i foderskåpet eftersom vi hittade en fläskänger i det i tisdags. Max erbjuder sig att hjälpa till.

[15:36] Kommer hem efter en vända till posten. Jag misstänker att Tradera är enda anledningen att posten inte går i konkurs.

[16:39] Stickar armvärmare åt Julia och tittar på Gilmore Girls.

[17:34] Stickar fortfarande. Max sover, X datar.

[18:26] Max sover fortfarande.

[19:36] Tittar på Dr Phil. Kvalitetsteve!

[20:23] Max kontrollerar att allt står rätt till på gatan utanför fönstret.

[21:26] Chattar lite på AH.

[22:29] Nattmacka. Jag är dödspigg, visst ser man det på mig?

[23:35] Jag chattar på AH, X datar gud-vet-vad, Max håller oss sällskap.

[00:37] Tänkte titta på CSI innan sömn, men det var CSI Miami, och det går ju inte att titta på. Läser lite i The Other End of the Leash istället. Gonatt!

Bonusbild på nya tatueringen. Godzilla äter världen! Fast utan färg ser det mer ut som en gigantisk badboll. Oh well. Designad av Pastorn på Swahili Bob’s - världens bästa studio, världens bästa tatuerare och en störtskön snubbe.

Även om jag har haft hund sedan jag var sju, skulle jag inte vilja kalla mig nån sorts hundexpert. Men all erfarenhet jag har av hundar (dvs, tre och en halv innan Max) och djur i allmänhet från stallet, tycker jag ändå ger mig hyfsat bra koll. Tillräckligt bra koll för att bedöma Max som möjligtvis pissjobbig, men ändå bara valp. Ouppfostrad och bufflig, men en valp som är… lite dampig, men inte störd eller farlig.

 Ändå är det många av mina vänner som är rädda för honom. Och jag kan inte riktigt förstå varför. Är det en förexisterande hundrädsla jag inte förstått att de haft innan, eller är det Max som betett sig så illa att han skrämt dem?

Samtidigt ser jag hur mycket de gör fel runt en hund som gärna utnyttjar besökares svaghet. Jag ber dem att inte hälsa innan han ligger ned och är lugn, men ändå kommer en hand och klappar honom. Jag försöker förklara att även om de är rädda ska de låtsas vara lugna och självsäkra, för djur är inte smartare än att de går på såna charader. Jag ber dem att prata med lugnande röst för att inte trissa upp honom, och likförbannat är det bara falsettröster och joddlande.

 Och Max reagerar ju naturligtvis därefter. Och eftersom han är valpig och lite störd är det oftast med att tugga i någon uthängande lem – och jag får försöka bortförklara och be om ursäkt.

Jag vet inte riktigt hur jag ska göra.

 Förslag mottages tacksamt.

Igår på eftermiddagen nån gång gick hela lilla familjen till ICA för att handla. Jag gick in, X väntade utanför med Maxhunden, och när jag kom ut med mina påsar stod X och pratade med nån sorts tant – som det första hon gjorde när hon såg mig bad om ursäkt för att hon la sig i vår hundhållning.

Nå, jag är inte den som är den och om folk vill ge råd, då tar jag gärna emot dem. Om det är välgrundade åsikter, från en människa jag har nån sorts basal respekt för, alltså. Ja, jag är kanske en smula snobbig med vem som får ge mig tips. Så stäm mig.

Hursom, tanten förklarar att hon vet hur det är att ha en omplaceringshund, eftersom hon tog hand om en som var 20 månader gammal och fruktansvärd. Jag blev i hemlighet lite glad, eftersom Max är rätt hemsk emellanåt, och jag gillar folk som kan erkänna att deras husdjur inte är änglar. Men sen. Sen. Hon fortsätter med att tala om för oss att vi måste gå kurs med honom (jag: ”ja, vi ska, vi har inte hittat nån än”), att dom kommer säga att vi ska ha metallstryp på honom (”eh ok”),  att kursledarna kommer säga att det enda sättet att få pli på honom är med HÅRD DRESSYR, eftersom hon ser att han är vaksam när han är utomhus, så är HÅRD DRESSYR det enda som kommer funka, det vet hon, för hon har haft sin omplacering i åtta år och NU kan den gå i koppel ordentligt, med hjälp av metallstryp och HÅRD DRESSYR. Jag är inte riktigt en mjukis, och jag kan förstå vad hon menar, men när det låter som att hon får lite stånd av att säga HÅRD DRESSYR, då blir jag misstänksam. Speciellt som att jag inte har lust att vänta i åtta år på att min hund ska kunna gå i koppel. Nåt säger mig att det finns i så fall bättre metoder än hennes. ”Sätt på honom ett stryp av kedja, då blir det ordning på honom”, sa hon. Jag förklarade att jag inte tänker ha metallstryp på min hund när det är minusgrader, det blir för kallt. ”Trams, det ligger ju inte mot huden!”

När vi gick därifrån berättade X att hon också påstått att Max inte behöver täcke, eftersom han inte fryser. Om han skakar är det bara för att han försöker få upp värmen. Hade det varit jag hade jag bett henne förklara hur skakningar för att få upp värmen inte är detsamma som att hunden fryser, men det missade jag ju. Äsch.

Så ja, jag fattar att hon bara menade väl, men jag är mäkta trött på folk som tycker att de har rätt att bedöma vår hund efter fem minuter. Folk som tror att deras bedömning kommer vara korrekt efter fem minuter, dessutom. Mamma haren människa på jobbet som sagt att vår hund behöver det och det, utan att ha träffat hunden eller ens sett honom på bild. Fantastiskt. Man kanske ska be dessa typer sia om framtiden också, eftersom de uppenbarligen har nån sorts Förmåga som vi andra saknar?

Idag har Max bara ätit upp en av mina ballerinaskor. Den gick inte ens sönder särskilt mycket, eftersom vi hann hindra honom innan han hamnade i bitfrenesi. Däremot hoppade han upp på bordet och tog EN av mina mackor förut. Och en skiva ost från den andra.

Vi försöker förklara för honom att all mat vi håller i inte är hans, men han verkar ha vissa svårigheter att förstå.

”Men… du äter ju min mat?”

Alltså, det är ju inte som att det är första gången i mitt liv jag är med om unghund. Men att det skulle vara såhär… turbulent, det kom jag inte ihåg. X tycker att han är helt förberedd på kaoset eftersom jag tydligen lyckats med att förklara för honom hur hemskt det kan vara, men jag glömde förbereda mig själv samtidigt.

Såhär är det: Vi har tagit hand om en hund som innan oss haft tre hem, om man räknar uppfödaren. Vi fick honom när han var sex månader. Sedan han kom har han bitit oss i armarna och levt rövare i största allmänhet.

Hunden är en odåga.

När vi tog över honom kunde han i princip bara ”tass”, vilket kanske inte är det mest användbara av kommandon.

De första sex veckorna sysselsatte han sig till största del genom att få
knäppryck på någon leksak, och sedan komma och bita oss för att liva
upp saker lite.

Nu har han nästan slutat bitas. Han har börjat med slumpmässig förstörelse 
istället.

Den senaste veckan har han gett sig på

1. Julias datorväska värd 1000kr – han bet sönder en bit av botten,
2.  Han försökte mörda X telefon, men vi hann hindra honom,
3. X’ in-ear-hörlurar som han glömt på sängen,
4. En halv påse Gott & Blandat, i smyg medan X satt i samma rum,
5. Det översta lagret av smöret, när X lämnade köket för att hämta sin telefon.

Idag har han hittills bara gnagt lite halvhjärtat på min nätsladd till datorn.

Det är tur för honom att han i alla fall är söt på bild.